Kaka söker omaka,eller??

När jag ser tillbaka på mina val av,i första hand män,så har det varit en salig blandning av olika personligheter,åldrar,utseende och intressen.

Däremot,så har det i de flesta fall funnits olyckliga omständigheter i deras liv,som på ett eller annat sätt påverkar deras sätt att vara..

Det är ju rätt intressant,att människor söker sig till andra med liknande "referenser",som om det finns ett inbyggt system som svarar på signaler som känns bekanta.

I bästa fall så matchar man varandras svårigheter,eller så trycker man sönder varandras "knappar" och det hela slutar med kaos.

Jag har jättesvårt att ens lägga märke till helt "vanliga män",det är som om intresset inte ens finns??

Däremot,dessa halvknepiga,mystiska,grubblande,ohyfsade eller på något annat sätt "avvikande" män,är rena utmaningen.

Det är knappast ingenting jag kan styra över,men ibland blir jag irriterad och frustrerad på mig själv,när samma mönster upprepar sig,gång på gång...

Ja,vad ska jag göra då?Köpa skygglappar?

Men,hur och var hittar man någon som kan uppfylla spänningskvoten,utan att behöva finnas med i brottsregistret,skumraskgänget eller har ett rykte som får Casanova att rodna av skam?

Men,nu är det ju så att man kan tycka att jag får skylla mig själv,när jag hamnar i knipa eller råkar ut för diverse konsekvenser på grund av "Mr.Bad Guy",men,det är inte hela sanningen.

Det som lockar och fascinerar à ena sidan,kan naturligtvis bli mörkt och hemskt à andra sidan.

Jag tror ju att människan har både gott och ont inom sig,men,blir det obalans i dessa motsvarigheter,så kompletterar vi det med att finna något eller någon som blir ens motpol,för att kompensera tomheten.

Vi gömmer oss bakom någon eller några,för att slippa ta ansvar för våra egna brister eller rädslor,och väljer då att förneka oss själva?

Ja,det finns saker att fundera kring och ämnet lär nog återkomma!

Tänk om...

Eftersom det kommer att bli tillbakablickar,så börjar jag baklänges,och fortsätter sedan i den riktningen till det här årets början.

Jag har ju i stora drag beskrivit vad som hände kvällen/natten 20-21/8 2011 i bloggen "Fasansfulla nätter" och nu tänkte jag sticka in med ett sidospår från den nattens händelser.

Det är ju faktiskt så att det inte går att frånsäga sig ansvaret när någon far illa,och i första hand så borde väl det gälla de som är inblandade i de aktuella händelserna?

Jag tänker närmast på min dåvarande svärmor,som reagerade på ett sätt,som jag fortfarande inte kan begripa varför hon gjorde som hon gjorde..

Jag har inte haft någonting otalt med min f.d svärmor,under den tiden som jag var tillsammans med hennes son.

Det som förbryllar mig,är hennes första reaktion,som skedde på 100-årskalaset,när hennes son hade börjat på att "spåra ur" och gjorde utfall mot mig,så bara vände hon sig bort från mig och sa något i stil med:"Jag är här för att fira födelsedagsbarnen och inget annat"(!!)

Jag var då ledsen och grät,men hennes kyla fick tårarna att frysa till is.

Hon talade inte till mig överhuvudtaget,under tiden som hennes egen son kränkte mig,både psykiskt och fysiskt.

Nästa sekvens sker i bilen,då hon säger "Jag skiter i erat förhållande,så var tyst!

Det var väl i stort sett det enda hon sa,när tjatet och elakheterna haglade i baksätet.

På gården,så tar hon ju exet's dotter i armen,och säger "Det där får dom klara av själva"

Medan misshandeln och trakasserierna varade utanför hennes ytterdörr,så fanns inte en tillstymmelse till någon ansträngning att avbryta det som pågick.

Droppen är dock att hon inte ens ringer polisen,när hon ser honom köra iväg asberusad,med mig i bilen.

Det är helt absurt att inte göra någonting,och hur fungerar sådana människor??

När jag skulle skicka tillbaka en bok,som jag lånat av henne,så skrev jag på en lapp:

"Vad har jag gjort er för ont,som inte fick någon hjälp i mitt utsatta läge som hade kunnat kosta mig livet?"

Den frågan lär jag aldrig få svaret på,men,jag tolkar det som om jag inte ens är värd skiten under hennes dörrmatta...

Biten Bits??...

Jag var bjuden på middag igår kväll hos en manlig bekant som det var "länge sedan sist" och det blev ett kärt återseende.

Blev varmt välkommen när jag dök upp,och det fanns massor att prata om,så vi slog oss ner i soffan med ett varsitt glas vin,innan maten,för att stilla den värsta nyfikenheten.

Han berättade om bland annat om,att han hade sprungit på hans ex. rätt nyligen,och hon hade sagt nedlåtande kommentarer om hans vikt,vilket han hade tagit hårt,och dagen efter så fixade han gymkort,för att han skulle minsann visa henne...

Jag kunde förstå hans reaktion,och jag tyckte att det var taskigt och onödigt sagt.

Vi fortsatte att prata om allt möjligt,tills magen kurrade,och vi satte oss till bords och avnjöt maten som han serverade.

God mat,gott vin och gott sällskap,och efter maten så återupptog vi olika händelser,funderingar och erfarenheter ur våra liv,sedan ett år tillbaka,då vi senast sågs..

Jag satt och pratade och kände mig väldigt iakttagen,där han satt brevid och tittade och lyssnade..och helt plötsligt så sa han:

-Din näsa hänger(!)...

-VA?(jag hörde ju inte riktigt vad han sa först,utan trodde att han menade att jag hade någonting som hängde ur näsan,...o fick lite halvt panik...)..

-Vad menar du?undrade jag.

-Din nästipp liksom "hänger ner"(!!)o så tog han fingret och tryckte till,så att jag skulle få "uppåtnäsa".

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta,men,blev mest sårad över kommentaren.

-Min näsa har alltid sett ut så här! sa jag irriterat.

Kommentaren förstörde resten av kvällen,och jag undrade i mitt stilla sinne,VARFÖR han sade som han sade..??

Min självkänsla är ju inte på topp precis,och det sista jag behöver höra är negativa saker om mitt utseende..

Inte nog med det,så visade han mig kort,direkt ur hans kamera,och det visade sig att han hade bilder på mig,som han zoomade in och framför allt nästippen,för att göra sig lustig..och jag försökte att skämta om det också,men,skrattet fastnade liksom i halsen..

Slutligen,fick jag lov att få honom att förstå att jag faktiskt var SÅRAD(på riktigt)..och då först verkade "femöringen ramla ner" och han bad om ursäkt.

Jag cyklade hem med en känsla av att känna mig smått förlöjligad.

Men,..den som har blivit biten,verkar gärna vilja hugga tillbaka!

Kunde han inte koppla hur olustigt han själv kände sig,när hans ex. hade "hoppat på honom"??

Vad fan är det frågan om??

Fasansfulla nätter!

Jag har gjort det förr..bloggat alltså...o nu måste jag på allvar ta itu med mitt liv,för att inte bege mig rätt till botten med mig själv!

Det har alltid varit lättare för mig att skriva ned mina känslor och tankar,så varför krångla till det?

Nu sitter jag här i natten och kan inte sova,sedan den 21 Augusti 2011,då jag blev utsatt för både

fysiskt och psykiskt våld av min dåvarande sambo.

Mina tankar är ett enda kaos av minnesbilder,som inte går att sortera,och som övergår till ångest

när mörkret faller,och värst är nätterna..

Den aktuella kvällen,den 20 Augusti,så var jag och min sambo bjudna på 100-årskalas i Roslagen,då hans bror och svägerska fyllde 50 år.

Vi skulle övernatta hos min sambos mor och styvpappa,som bor några mil,från den bystuga,där kalaset skulle äga rum.

Det var ungefär 70 personer som hade samlats,för att fira detta dubbla 50-årskalas,och stämningen laddad och lite nervös till en början,innan välkomstdrinkarna serverades och alla skulle hälsa och presentera sig för varandra.

En salig blandning av människor och åldrar,från tonåringar till pensionärer befann sig på kalaset.

Jag gjorde en glad iakttagelse,när jag upptäckte att festens kock,var en släkting till mig,som jag aldrig träffat tidigare.

Orkestern mjukstartade,vi satte oss till bords,och maten serverades och avnjöts i lagom takt.

Det fanns förståss en hel del alkoholaktiga drycker,som lättade på stämbanden,mellan sång,tal och snapsvisor.

Stämningen ökade i takt med middagen och när det var dags för efterrätten,så märkte jag att min sambo var märkbart berusad.

Jag fick en olustig känsla i magen,och alla otaliga otrevliga incidenter som tidigare hade inträffat,när han drack, gjorde sig påmind.

Efter kaffe och tårta,så spelade orkestern upp till dans,men,jag valde att gå runt och fotografera och småprata med gästerna.

Sambon envisades att vi skulle dansa,men,det var ingen direkt angenäm upplevelse,då han var riktigt full,och jag valde sedan att försöka hålla mig ur hans synfält,när vi avslutat dansen.

Han började märkas,bland övriga gäster,då han drog till sig uppmärksamheten genom att springa o slita upp kvinnorna på dansgolvet.

Jag märkte mer och mer att han var irriterad på att jag inte ville dansa med honom och svartsjukan började lysa igenom de glansiga ögonen.

Jag dansade EN dans med en annan man,och det var droppen som fick sambon att bli fullständigt paranoid.

Nu var timmen slagen för att vi skulle bege oss av och jag gick ut för att leta efter sambons tonårsdotter,och jag hörde hur sambon kom efter och kom ifatt mig på gårdsplan och började

hagla över mig med anklagelser samtidigt som han höll fast mina armar.

Han var helt övertygad om att jag skulle träffa mannen jag dansat med,på någon hemlig plats utanför...

Jag trodde inte mina öron,och svarade bara att han hade helt fel.

Hans raseri gjorde att han började göra illa mig på allvar och jag började gråta.

Sambons svägerska kom fram och försökte lugna ner honom,men,han var helt paranoid.

Han släppte dock mina armar till slut och jag sprang iväg mot skogen.

Han kom efter,och började dra och slita i mina armar igen...och fortsatte med anklagelserna.

Sambons mor mer eller mindre tvingade in oss i bilen,och under hela bilresan satt han och vräkte ur sig otrevligheter.

Väl hemma på gården vid hans barndomshem,så ville sambons dotter hjälpa mig,men svärmodern bara drog iväg med henne inomhus med orden "Det där får dom klara av själva"(!)

Nu var det bara han och jag där ute på gårdplanen,och där fortsatte han göra illa mig,och skällde och tjatade om den "där mannen som jag hade dansat med".

Jag grät av både rädsla och smärta och bad honom att sluta.

Efter en lång stund,så lyckades jag få honom att släppa mig,och jag började gå iväg...men,det stod inte på förrän jag hörde honom komma bakom mig,jag började springa och hann in på en granngård.

Men,han fortsatte att terrorisera mig och jag skrek rätt ut av smärta,när han tog tag i mina ömma armar.

Jag låg på grusvägen som gick mot hans bardomshem,och jag har nog aldrig känt mig så utlämnad som i det ögonblicket,när jag insåg att jag inte skulle få någon hjälp..

Han skulle släppa taget om jag följde med honom tillbaka till gården,och jag gjorde som han sade.

Nu tjatade han oavbrutet att han minsann skulle skjutsa hem mig(!)

Han tvingade in mig i bilen och i ett obevakat ögonblick så lirkade jag upp mobilen ur fickan och ringde 112,men,han upptäckte vad som stod på o rev av mig telefon.

Jag hörde hans mors röst,som undrade vad som hände,eftersom bilen startades och hon stod sen bara och såg på när hennes son körde iväg stupfull,med mig i bilen.

Det som följer sedan,är så fruktansvärt hemskt,så att jag nästan önskade att han skulle köra ihjäl oss när jag var som mest skräckslagen.

Han körde i höga hastigheter och marginalerna mellan dike och väg,var snuddande nära så många gånger att jag tappade räkningen,redan efter första milen.

Han körde alltså,närmare 20 mil,med mig i bilen,totalt asberusad.

Jag tänkte på barnen,mitt liv,och hur det skulle kännas att dö.

Hans raseriutbrott fick honom att köra emot saker,för att få mig att tappa fattningen,men,jag var totalt stum och avtrubbad.

Det kändes som om jag satt utanför mig själv och iakttog det hela utifrån.

Hela resan avslutades på morgonsidan,på parkeringen,hemma i dalarna.

Jag stapplade in med sambon bakom mig och så fort jag fick en chans att smita ut,så hann han ifatt mig och slet in mig.

Det hela slutade med att jag gav upp och vi somnade,men,när jag vaknade efter några få timmar,så ringde jag polisen.

Han vaknade när poliserna kom och han greps och anhölls.

Jag har inte pratat med honom sedan dess,och han är ålagd med besöksförbud,det här året ut.

Det är kanske inte så konstigt att jag vacklar mellan av att vara tacksam för att jag lever och en annan sida som hade önskat det rakt motsatta.

Rädsla är ett helvete att leva i och jag måste släppa ut allt som hänt..

Nu har det äntligen börjat på att ljusna och jag törs sova en stund...

Jag har under 2 års tid bloggat på E-kontakt,men,efter att sidan "förnyades",så försvann
bloggarna under många medlemmars förtret och förvirring.
Det blev en klar kvalitetsförsämring och jag tänker inte betala flera hundralappar
för en site som går med god vinst,men,samtidigt inte bryr sig om vad medlemmarna
tycker och tänker.
Men,det är inte bara av ondo som förändringar sker,utan det har också lett till att
jag får skapa mig en blogg,utanför E-kontakts begränsade läsarkrets.
Nu är bloggen skapad och från och med nu så ska jag vänja mig vid att pränta ner
mina funderingar,åsikter och reaktioner på denna sida.
Jag ska försöka att föra över mitt tidigare bloggmateriel från E-k,så småningom.
Gamla som nya läsare är varmt välkomna!