Fasansfulla nätter!

Jag har gjort det förr..bloggat alltså...o nu måste jag på allvar ta itu med mitt liv,för att inte bege mig rätt till botten med mig själv!

Det har alltid varit lättare för mig att skriva ned mina känslor och tankar,så varför krångla till det?

Nu sitter jag här i natten och kan inte sova,sedan den 21 Augusti 2011,då jag blev utsatt för både

fysiskt och psykiskt våld av min dåvarande sambo.

Mina tankar är ett enda kaos av minnesbilder,som inte går att sortera,och som övergår till ångest

när mörkret faller,och värst är nätterna..

Den aktuella kvällen,den 20 Augusti,så var jag och min sambo bjudna på 100-årskalas i Roslagen,då hans bror och svägerska fyllde 50 år.

Vi skulle övernatta hos min sambos mor och styvpappa,som bor några mil,från den bystuga,där kalaset skulle äga rum.

Det var ungefär 70 personer som hade samlats,för att fira detta dubbla 50-årskalas,och stämningen laddad och lite nervös till en början,innan välkomstdrinkarna serverades och alla skulle hälsa och presentera sig för varandra.

En salig blandning av människor och åldrar,från tonåringar till pensionärer befann sig på kalaset.

Jag gjorde en glad iakttagelse,när jag upptäckte att festens kock,var en släkting till mig,som jag aldrig träffat tidigare.

Orkestern mjukstartade,vi satte oss till bords,och maten serverades och avnjöts i lagom takt.

Det fanns förståss en hel del alkoholaktiga drycker,som lättade på stämbanden,mellan sång,tal och snapsvisor.

Stämningen ökade i takt med middagen och när det var dags för efterrätten,så märkte jag att min sambo var märkbart berusad.

Jag fick en olustig känsla i magen,och alla otaliga otrevliga incidenter som tidigare hade inträffat,när han drack, gjorde sig påmind.

Efter kaffe och tårta,så spelade orkestern upp till dans,men,jag valde att gå runt och fotografera och småprata med gästerna.

Sambon envisades att vi skulle dansa,men,det var ingen direkt angenäm upplevelse,då han var riktigt full,och jag valde sedan att försöka hålla mig ur hans synfält,när vi avslutat dansen.

Han började märkas,bland övriga gäster,då han drog till sig uppmärksamheten genom att springa o slita upp kvinnorna på dansgolvet.

Jag märkte mer och mer att han var irriterad på att jag inte ville dansa med honom och svartsjukan började lysa igenom de glansiga ögonen.

Jag dansade EN dans med en annan man,och det var droppen som fick sambon att bli fullständigt paranoid.

Nu var timmen slagen för att vi skulle bege oss av och jag gick ut för att leta efter sambons tonårsdotter,och jag hörde hur sambon kom efter och kom ifatt mig på gårdsplan och började

hagla över mig med anklagelser samtidigt som han höll fast mina armar.

Han var helt övertygad om att jag skulle träffa mannen jag dansat med,på någon hemlig plats utanför...

Jag trodde inte mina öron,och svarade bara att han hade helt fel.

Hans raseri gjorde att han började göra illa mig på allvar och jag började gråta.

Sambons svägerska kom fram och försökte lugna ner honom,men,han var helt paranoid.

Han släppte dock mina armar till slut och jag sprang iväg mot skogen.

Han kom efter,och började dra och slita i mina armar igen...och fortsatte med anklagelserna.

Sambons mor mer eller mindre tvingade in oss i bilen,och under hela bilresan satt han och vräkte ur sig otrevligheter.

Väl hemma på gården vid hans barndomshem,så ville sambons dotter hjälpa mig,men svärmodern bara drog iväg med henne inomhus med orden "Det där får dom klara av själva"(!)

Nu var det bara han och jag där ute på gårdplanen,och där fortsatte han göra illa mig,och skällde och tjatade om den "där mannen som jag hade dansat med".

Jag grät av både rädsla och smärta och bad honom att sluta.

Efter en lång stund,så lyckades jag få honom att släppa mig,och jag började gå iväg...men,det stod inte på förrän jag hörde honom komma bakom mig,jag började springa och hann in på en granngård.

Men,han fortsatte att terrorisera mig och jag skrek rätt ut av smärta,när han tog tag i mina ömma armar.

Jag låg på grusvägen som gick mot hans bardomshem,och jag har nog aldrig känt mig så utlämnad som i det ögonblicket,när jag insåg att jag inte skulle få någon hjälp..

Han skulle släppa taget om jag följde med honom tillbaka till gården,och jag gjorde som han sade.

Nu tjatade han oavbrutet att han minsann skulle skjutsa hem mig(!)

Han tvingade in mig i bilen och i ett obevakat ögonblick så lirkade jag upp mobilen ur fickan och ringde 112,men,han upptäckte vad som stod på o rev av mig telefon.

Jag hörde hans mors röst,som undrade vad som hände,eftersom bilen startades och hon stod sen bara och såg på när hennes son körde iväg stupfull,med mig i bilen.

Det som följer sedan,är så fruktansvärt hemskt,så att jag nästan önskade att han skulle köra ihjäl oss när jag var som mest skräckslagen.

Han körde i höga hastigheter och marginalerna mellan dike och väg,var snuddande nära så många gånger att jag tappade räkningen,redan efter första milen.

Han körde alltså,närmare 20 mil,med mig i bilen,totalt asberusad.

Jag tänkte på barnen,mitt liv,och hur det skulle kännas att dö.

Hans raseriutbrott fick honom att köra emot saker,för att få mig att tappa fattningen,men,jag var totalt stum och avtrubbad.

Det kändes som om jag satt utanför mig själv och iakttog det hela utifrån.

Hela resan avslutades på morgonsidan,på parkeringen,hemma i dalarna.

Jag stapplade in med sambon bakom mig och så fort jag fick en chans att smita ut,så hann han ifatt mig och slet in mig.

Det hela slutade med att jag gav upp och vi somnade,men,när jag vaknade efter några få timmar,så ringde jag polisen.

Han vaknade när poliserna kom och han greps och anhölls.

Jag har inte pratat med honom sedan dess,och han är ålagd med besöksförbud,det här året ut.

Det är kanske inte så konstigt att jag vacklar mellan av att vara tacksam för att jag lever och en annan sida som hade önskat det rakt motsatta.

Rädsla är ett helvete att leva i och jag måste släppa ut allt som hänt..

Nu har det äntligen börjat på att ljusna och jag törs sova en stund...